Stickkramp

Hej!

De senaste veckorna har jag upplevt något som borde kunna gå under begreppet stickkramp. Jag har inte stickat så här lite sedan jag överansträngde handleden för ett och ett halvt år sedan.

Det har flera orsaker, dels har vi varit upptagna med det här...

När man ägnar all vaken tid åt att packa så har jag upptäckt att man inte hittar så mycket tid åt att sticka.

Dessutom har jag haft en resa med jobbet som var inplanerad med osedvanligt dålig tajming från min sida.
Eftersom resan skulle innebära en längre tågresa och ensamma kvällar på hotellrummet, så hade jag inbillat mig att det åtminstone skulle bli ett välkommet avbrott, som jag kunde fylla med stickning. Tyvärr lyckades jag få med mig fel storlek på rundsticka, så den förhoppningen gick åt stöpet. Jag hade tagit med mig ett extra handarbete, för säkerhets skull, en liten virkning, men jag insåg snart att min hjärna inte hade rum för det.

Och det har nog varit det största hindret för mig just nu. Min vintertrötta hjärna.

Mitt enda projekt på stickorna just nu är Chickadee och den har känts som lite av ett hinder ett tag.
När november började hade jag  i stort sett bara en liten bit på kroppen och så knappbanden kvar att sticka.

Och så var jag tvungen att bestämma mig för hur långa ärmarna ska vara.
Och vilken typ av resår jag ville ha.
Och hur jag skulle göra knapphålen.

Problemet är att min hjärna inte orkade ta så många beslut just då. Typ inga alls.

Den här sidan av stickningen är det värsta tycker jag. När jag inte har en utmålad väg framåt.  När stickningen har tappat all flow och jag bara vill bli klar, men fortfarande inte vågar chansa och göra något som gör att jag kommer behöver repa, eller ännu värre, stickar färdigt något som sedan inte sitter bra eller som jag inte passar i.

Dessutom hade jag ett tag varken tid, rum eller ork att sätta mig ner och ta tjuren vid hornen. Googla, mäta och räkna.

Men till slut hände något.

Okej, den är inte klar, men nu är det bara knappkanterna kvar (och ärmsluten, och att sy i knappar och sy igen sidsömmen, men vem håller räkningen). Jag har en tröja som går att sätta på mig!

Jag älskar hur oket blev, det är ju faktiskt det som gjorde att jag blev kär i den här tröjan från början.

Så, nu är stickmojon officiellt tillbaka.
Slöjda lugnt!

Longworn

För ett år sedan satt jag och följde Karen Templers (alias Fringe Association) initiativ slow fashion october på avstånd. Jag skrev ett inlägg här på bloggen, men i övrigt nöjde jag mig med att läsa och inspireras av alla intressanta inlägg i debatten. För det är verkligen ett komplext och gigantiskt ämne. Det finns så många sidor att fördjupa sig i.

I år har jag varit lite mer aktiv, och jag har som mål att faktiskt skriva något varje vecka. Introduktionen skrev jag på Instagram här (mer om sockmonstret kommer snart i bloggen, om inte livet kommer i vägen).

Denna veckas tema är Longworn.

Saker man haft länge... En stor andel av min garderob skulle nog kunna definieras som Longworn. Mycket finns kvar sedan innan 2006, året då jag började universitetet. Jag snålade extremt mycket när jag levde på studiebidrag, mer än vad jag nog egentligen behövde, och att köpa nya kläder låg långt ner på listan.
När jag började jobba började jag lägga mer ur budgeten på kläder, men snart hade jag fått barn och började drömma om hus. Kläderna hamnade återigen långt ner på priolistan.
Därav en garderob där en del av kläderna fortfarande kommer från åren 2000-2006. I morse sprang jag t.ex. i mina gamla träningsbyxor från mellanstadiet, en syn jag tänker bespara er. Men de verkar vara fullständigt oförstörbara, och jag har svårt för att slänga plagg som är fullt funktionsdugliga.

En del kläder har jag fått ärva. Ur mammas, syrrans eller kompisars garderober, och även en del från tidigare generationer.

En av mina käraste ägodelar är den här jackan:

 Det är en läderjacka som köptes av min mormor någon gång på 70-talet för att sedan användas både av henne, min mamma och mig.

Den är nog det plagg i min garderob som är mest välgjort, t.ex. har den dubbla knappar. En på utsidan och en på insidan. Jag vet faktiskt inte varför man gör så? Märket har jag aldrig hört talas om förut, men den verkar var gjord i Malmö.

Trots att jag älskar det här plagget så mycket så använder jag det inte jättemycket. Dels så saknar den de där livsviktiga fickorna för plånbok och nycklar som jag egentligen behöver för att få vardagen att fungera på ett smidigt sätt. Dels är jag rädd att jag ska använda sönder den, vilket ju såklart är urdumt. På en galge gör den ju ingen glad!

I år har hösten varit för varm och sedan plötsligt för kall för den här, men till våren så kommer jag, trots att den saknar fickor, att ha på mig den.

När dagarna är så där lagom klara och kalla, och jag inte har lust att vara praktisk, då kommer den att åka på. Och förhoppningsvis alla andra vårar och höstar i framtiden också.

Bättre sent än aldrig...

Hej!

Vart tog september vägen? Varma, vackra september. Det har varit helt underbart, men jag har ändå längtat lite efter kylan, och är nästan glad nu när den börjar komma, med krispiga morgnar och kvällar. Typiskt att aldrig vara nöjd!

En morgon nu i helgen vaknade jag upp till det här

All morgontrötthet var plötsligt borta, och på ungefär tio sekunder hade jag fått på mig kläder så att jag kunde springa ut och fota allt det vackra.

Grävmaskinerna tornade upp sig som urtidsmonster ur dimman...

... och vägarna såg alldeles trolska ut.

Men nu var det ju hantverk vi skulle koncentrera oss på i den här bloggen, och senaste tiden har det faktiskt blivit lite sytt!

Den här stickförvaringen påbörjade jag i början av 2013. Därav bättre sent än aldrig...

Den är gjord av en gammal duk, ett gammalt lakan och nyköpta kantband.

När jag började sy den 2013 följde jag en beskrivning som jag hittade på nätet, som jag inte har en aning om var jag kan hitta nu, men det borde inte vara omöjligt att hitta igen... Om jag nu bara kunde komma på rätt sökord på Google...

Det är en ganska smart lösning, med fyra tygfyrkanter som man syr ihop. Det klarar till och med jag av. Nästan i alla fall - jag blev tvungen att sprätta några gånger.

Det enda som var kvar var att kanta de sista sidorna med kantband - som så klart tog slut innan allt var klart och som jag sen aldrig kom mig för att köpa nytt av. Men nu, nu är det klart!

Det är nog ett av de mer operfekta sakerna jag någonsin har gjort. Det är snett och vint, och hörnen sticker ut åt olika håll. Men det får vara.

Jag är bara så glad att den äntligen har de där sista kantbanden, och att jag lyckades göra färdigt. Det är faktiskt en bedrift det också. Någon dag ska jag sitta och öva mig i att sy rakt och att sy fina hörn med kantband, men idag tänker jag vara nöjd med att vara klar!

Slöjda lugnt.
Vera

Andra gången gillt...

Hej!

Nu har hela semestern passerat och det är dags att jobba igen. Puh. Men jag försöker se det positiva i det hela - med sticktid på tåget och regelbundna besök på mitt favorit stickcafé så ska jag nog överleva hösten.

Sen gör det ju inget med lite sensommar som det varit i mina trakter de senaste dagarna. Sitter och njuter av en varm kväll på terrassen i det sista kvällsljuset (samtidigt som jag försöker vädra ut dagens hetta ur vår varma lägenhet...)

Hantverksmässigt har jag huvudsakligen ägnat det sista veckorna åt att sticka och repa upp oket på min Chickadee. För jag lyckades så klart sticka den alldeles för liten. Typiskt mig att göra alla förberedelser (nästan, jag slarvade lite med att sticka en flerfärgsstickad provlapp...) men ändå inte få stickfastheten rätt. Jag var så sur och arg över alltihop att jag behövde två veckors paus från hela projektet.

Under den pausen påbörjade jag en disktrasa. Perfekt rensa-hjärnan-stickning.

Och laga ett par byxor (jisses vad herr E sliter på sina byxor...)

Men till slut lyckades jag ta mig samman och påbörja en utredning om vad som egentligen gått snett. Jag bad om hjälp att ta alla mina mått ordentligt, mätte om mina provlappar och min färdiga stickning samt läste igenom mönstret igen ordentligt.

Där någonstans insåg jag vad som hade gått snett - jag hade inte läst mönstret ordentligt. Jag hade kollat igenom det lite slarvigt och läst att stickfastheten skulle vara 5-6 maskor per inch ~ 19,7 - 23,6 m per 10 cm. Och då fick jag för mig att min stickfasthet på 22~23 m per 10 cm var helt ok. Det var bara det att Ysolda självklart skrivit in en mer exakt stickfasthet där det också stod antal rader per 10 cm också (den jag hade tittat på var för att hitta rätt garntjocklek...).
Den riktiga stickfastheten var 20 m och 28 rader för en 10x10 cm provlapp. Mina mått på det riktiga plagget var 24 m och 36 rader! Inte konstigt att det blev fel!

Så efter att ha konstaterat att jag mycket hellre repar än att försöka fixa till det och tänka om hela mönstret för att kanske få det att funka i slutänden, så gjorde jag min läxa och räknade om alltihopa. Jag gick upp ytterligare två storlekar i tabellen och beslutade att jag skulle gå upp en stick-storlek på flerfärgstickningen (som ju har en tendens att bli lite tajtare) och så hoppas jag för allt i världen att garnet kommer räcka...

Nu har jag i alla fall kommit en bit igen:

Och, än så länge ser det ut att vara rätt storlek...

Slöjda lugnt!

Fingervantar

Hej!

Ni har ju redan fått en liten förhandstitt, men här kommer de igen.
Mina nya fingervantar.

Några snabba fakta:Stickor: 3 mm
Garn: Sandnes Garn Tove, grå
Mönster: eget

Det här var ett jätteroligt projekt. Jag var lite nervös inför det här med att sticka fingervantar. Jag har stickat några tumvantar tidigare, och tummen brukar inte vara min favorit. Men, som den produktstickare jag är, så ville jag väldigt gärna ha ett par nya fingervantar. Jag har väldigt små händer, så de flesta vantar brukar vara för stora för mig. Dessutom ville jag ha ett par ordentliga fingervantar i riktig ull, som förhoppningsvis värmer ordentligt, till skillnad från syntetvantarna man kan köpa för en billig slant i affären.

Det här med att sticka i riktig, lite mer rustik ull, som inte är superwash-behandlad, var också lite av en chansning. Jag är nämligen ganska känslig för kläder som är stickiga, men en vill ju gärna utmana sig själv och jag trodde mig kunna klara av ett par fingervantar. Händerna är ju långt ifrån lika känsliga som resten av kroppen.

Jag började med ett mönster på ett par fingervantar ur en tidning, men insåg ganska snabbt att stickfastheten inte alls funkade. Jag fick något som liknade en babymössa i storlek när jag lade upp första gången. Jag repade ett antal gånger till innan jag hittade ett maskantal som fungerade, samt gick ner 2 stickstorlekar. Där någonstans gav jag upp tanken på att fortsätta följa det mönstret.

Därefter tog jag lite inspiration från ett antal olika mönster som jag hade tillgång till (bland annat det här gratismönstret), men följde egentligen inget av dem, utan gick mest på trial and error.

I princip så gjorde jag så här:
- Lägg upp 32 m. Jag använde "den vanliga" uppläggningen, men använde ett nummer större stickor.
- Sticka resår [2r, 2a] 18 v.
- Sticka 5 v slätstickning.
- Öka för tumkil + öka för handflatan (blev bättre än att bara öka för tumkilen). Börja med att öka 2m (M1L), sticka 15m, öka en m (M1R), sticka 2m, öka en m (M1L), sticka 15m, öka 2 m (M1R).
- Fortsätt öka en m på vardera sida om tumkilen vart femte varv ytterligare 5ggr.
- Sätt över tumkilens maskor på en tråd.
- Lägg upp en maska där tummen ska vara. Fortsätt sticka runt några varv tills du når upp till ditt lillfinger.
- Sätt över lillfingrets maskor på en tråd (ca 10 m tror jag, men jag provade mig fram till det som funkade).
- Sticka ytterligare några varv för de mittersta fingrarna.
- Sedan är det dags att sticka fingrar. Jag delade upp maskorna någorlunda jämt mellan fingrarna och lade upp ett 2-3 m mellan varje finger.
- Avsluta varje finger med att trä garnet igenom alla maskorna och snörp ihop.

Som sagt, mycket trial and error, men det funkade riktigt bra. Även om jag vid några tillfällen klagade lite över att det förtar flytet lite i stickningen, när man måste stanna för att tänka och repa upp med jämna mellanrum...

Jag är lite nyförälskad i de här vantarna (det är nästan så att jag börjar längta till vintern...). De sitter riktigt bra och ullen är så härlig och tjock. Lite stickiga är dem. Möjligen kommer jag känna av det på handlederna, men jag tror faktiskt inte det ska bli något problem. Mot fingrarna känns ullen i alla fall bara mjuk och gosig.

Tipset för att överleva alla fingrarna är att köpa korta strumpstickor. Det tipset fick jag av min lokala garnbutik, och jag tror verkligen att de kortare strumpstickorna gjorde skillnad. Aldrig har det varit så roligt att sticka fingrar!

Slöjda lugnt!

Halvårsavstämning

Hej!

Insåg precis med fasa att mer än halva året redan gått. Kan inte riktigt förstå vart tiden tagit vägen. Men, men nu är det som det är. Vi är halvvägs inne i juli, och det är dags att göra en avstämning av hur den första halvan av året har gått rent hantverksmässigt.

I januari satte jag upp följande mål för min stickning i år:

1. Gör klart Haruni:n.
2. En varm tröja till lilla M.
3. Ett par varma byxor till lilla M.
4. En kofta till mig.
5. Ett par fingervantar till mig (speciellt eftersom jag har världens minsta händer som drunknar i alla fingervantar som jag har).

Och jag kan konstatera att jag i alla fall är halvvägs igenom.

Haruni:n blev ju klar,

och till lilla M blev det ju en Marius som blev till i god tid innan vintern.

Dessutom har jag gjort klart ett par fingervantar till mig!

En liten smygtitt, men mer om dem kommer senare.

Nästa projekt blir Chickadee, av Ysolda Teague, som jag just nu håller på att förbereda för att lägga upp.

Jag måste erkänna att jag är lite orolig för om jag kommer hinna med listan. Jag trodde Marius skulle gå mycket snabbare att sticka än den gjorde. När jag gjorde listan var jag säker på att den skulle bli ganska lätt att genomföra, men med två ganska stora projekt kvar när mer än halva året gått...

Men, men, det är väl inte värre än att jag kan göra klart det senare.

Jag satte upp mål för ytterligare två hantverk, jag skulle bli vän med min symaskin och jag skulle pröva på mina nya täljknivar. Båda dessa har legat ganska nere. Jag har lagat lite jeans, men det är allt. Här är ett av jeansen jag har lagat, för den som behöver inspiration.

Jag har kommit fram till att det är ok att sömnaden inte får större plats i mitt liv än så. DIY-människan i mig tycker det är irriterande, jag vill kunna göra allt. Men. Jag är småbarnsförälder. Jag jobbar 100%, och jag har andra intressen förutom hantverket som också måste få ta lite tid.

Dessutom vill jag sticka. Stickningen är avslappnande på ett sätt som sömnaden inte är för mig just nu, så därför är det den hobbyn som jag låter ta plats. Stickningen är också betydligt mer portabel.

Men en dag, en dag ska jag börja sy. Den här t.ex. Och samma dag börjar jag kanske tälja.

Den som lever får se.

Slöjda väl.

Moucheärmar

Gräver lite i arkivet igen. Det här är en tröja jag stickade sommaren 2010. Då hade jag precis tagit upp stickningen på allvar igen efter att i stort sett inte stickat alls på flera år. Jag hade då stickat lite småsaker och ville ha ett större projekt igen.
Så jag bläddrade igenom den här gamla pärlan:

 Stora boken om handarbete från ICA-förlaget. Den kom ut 1978 och innehåller inspiration och mönster för allt från vävning och sömnad till stickning och virkning. Den brukar finnas i de flesta second hand-affärer, och är ett bra tillskott till biblioteket.
Det jag fastnade för denna gång var ett tröjmönster med det klatchiga namnet "Moucheärmar". Jag trodde att det var det perfekta mönstret, mycket slätstickning men lite mer avancerade ärmar. Det verkade vara en lagom utmaning. Snacka om att jag hade fel...

Okej, några snabba fakta:
Stickor: 4mm (resår) och 5mm (slätstickningen)
Garn: Svarta Fårets Raggsocksgarn mörkgrå (29)
Mönster: Moucheärmar från Stora boken om handarbete

Jag tycker verkligen om den här tröjan, men jag kan inte riktigt fatta att den faktiskt blev klar. Slätstickningen var förstås ganska enkel att sticka, men ärmarna med "moucherna" var helt förfärliga. De görs genom att man lägger upp ett antal maskor på en ny sticka och virar garn runt dessa maskor under ett antal varv. Det hade nog varit ok att göra om jag hade vetat om att det fanns något som flätstickor, men det hade jag definitivt inte. Jag satt alltså med upp till 7 vanliga jumperstickor i en liten arm. Puh. Min stickning gick kärleksfullt under namnet "igelkotten" av vänner och familj den sommaren.

Men klar blev den och den blev bra. Trots allt.