Longworn

För ett år sedan satt jag och följde Karen Templers (alias Fringe Association) initiativ slow fashion october på avstånd. Jag skrev ett inlägg här på bloggen, men i övrigt nöjde jag mig med att läsa och inspireras av alla intressanta inlägg i debatten. För det är verkligen ett komplext och gigantiskt ämne. Det finns så många sidor att fördjupa sig i.

I år har jag varit lite mer aktiv, och jag har som mål att faktiskt skriva något varje vecka. Introduktionen skrev jag på Instagram här (mer om sockmonstret kommer snart i bloggen, om inte livet kommer i vägen).

Denna veckas tema är Longworn.

Saker man haft länge... En stor andel av min garderob skulle nog kunna definieras som Longworn. Mycket finns kvar sedan innan 2006, året då jag började universitetet. Jag snålade extremt mycket när jag levde på studiebidrag, mer än vad jag nog egentligen behövde, och att köpa nya kläder låg långt ner på listan.
När jag började jobba började jag lägga mer ur budgeten på kläder, men snart hade jag fått barn och började drömma om hus. Kläderna hamnade återigen långt ner på priolistan.
Därav en garderob där en del av kläderna fortfarande kommer från åren 2000-2006. I morse sprang jag t.ex. i mina gamla träningsbyxor från mellanstadiet, en syn jag tänker bespara er. Men de verkar vara fullständigt oförstörbara, och jag har svårt för att slänga plagg som är fullt funktionsdugliga.

En del kläder har jag fått ärva. Ur mammas, syrrans eller kompisars garderober, och även en del från tidigare generationer.

En av mina käraste ägodelar är den här jackan:

 Det är en läderjacka som köptes av min mormor någon gång på 70-talet för att sedan användas både av henne, min mamma och mig.

Den är nog det plagg i min garderob som är mest välgjort, t.ex. har den dubbla knappar. En på utsidan och en på insidan. Jag vet faktiskt inte varför man gör så? Märket har jag aldrig hört talas om förut, men den verkar var gjord i Malmö.

Trots att jag älskar det här plagget så mycket så använder jag det inte jättemycket. Dels så saknar den de där livsviktiga fickorna för plånbok och nycklar som jag egentligen behöver för att få vardagen att fungera på ett smidigt sätt. Dels är jag rädd att jag ska använda sönder den, vilket ju såklart är urdumt. På en galge gör den ju ingen glad!

I år har hösten varit för varm och sedan plötsligt för kall för den här, men till våren så kommer jag, trots att den saknar fickor, att ha på mig den.

När dagarna är så där lagom klara och kalla, och jag inte har lust att vara praktisk, då kommer den att åka på. Och förhoppningsvis alla andra vårar och höstar i framtiden också.

Halvårsavstämning

Hej!

Insåg precis med fasa att mer än halva året redan gått. Kan inte riktigt förstå vart tiden tagit vägen. Men, men nu är det som det är. Vi är halvvägs inne i juli, och det är dags att göra en avstämning av hur den första halvan av året har gått rent hantverksmässigt.

I januari satte jag upp följande mål för min stickning i år:

1. Gör klart Haruni:n.
2. En varm tröja till lilla M.
3. Ett par varma byxor till lilla M.
4. En kofta till mig.
5. Ett par fingervantar till mig (speciellt eftersom jag har världens minsta händer som drunknar i alla fingervantar som jag har).

Och jag kan konstatera att jag i alla fall är halvvägs igenom.

Haruni:n blev ju klar,

och till lilla M blev det ju en Marius som blev till i god tid innan vintern.

Dessutom har jag gjort klart ett par fingervantar till mig!

En liten smygtitt, men mer om dem kommer senare.

Nästa projekt blir Chickadee, av Ysolda Teague, som jag just nu håller på att förbereda för att lägga upp.

Jag måste erkänna att jag är lite orolig för om jag kommer hinna med listan. Jag trodde Marius skulle gå mycket snabbare att sticka än den gjorde. När jag gjorde listan var jag säker på att den skulle bli ganska lätt att genomföra, men med två ganska stora projekt kvar när mer än halva året gått...

Men, men, det är väl inte värre än att jag kan göra klart det senare.

Jag satte upp mål för ytterligare två hantverk, jag skulle bli vän med min symaskin och jag skulle pröva på mina nya täljknivar. Båda dessa har legat ganska nere. Jag har lagat lite jeans, men det är allt. Här är ett av jeansen jag har lagat, för den som behöver inspiration.

Jag har kommit fram till att det är ok att sömnaden inte får större plats i mitt liv än så. DIY-människan i mig tycker det är irriterande, jag vill kunna göra allt. Men. Jag är småbarnsförälder. Jag jobbar 100%, och jag har andra intressen förutom hantverket som också måste få ta lite tid.

Dessutom vill jag sticka. Stickningen är avslappnande på ett sätt som sömnaden inte är för mig just nu, så därför är det den hobbyn som jag låter ta plats. Stickningen är också betydligt mer portabel.

Men en dag, en dag ska jag börja sy. Den här t.ex. Och samma dag börjar jag kanske tälja.

Den som lever får se.

Slöjda väl.

Slow fashion october

Just nu följer jag intresserat initiativet Slow fashion october som är startat av Karen Templer alias Fringe Association. Nu är oktober snart slut, och jag har knappt hunnit läsa en bråkdel av alla inlägg, men många har ändå väckt otroligt mycket tankar och känslor.

Jag har vuxit upp i en familj som alltid sett värdet i både föremål och kunskaper från de som levt innan oss. I vuxen ålder har dessa värderingar vuxit och förändrats. Även om det alltid har funnits ett stråk av respekt och förundran för det som mina förfäder skapat och tagit hand om, så handlade det när jag var en fattig (och oerhört snål) student mycket om att spara pengar.
Jag köpte inte nya kläder utan letade igenom mammas, syrrans och farmors garderober, plus att jag köpte begagnat och bytte kläder med vänner. Jag köpte inte nya möbler utan fick begagnade möbler som ändå inte fick plats någonstans.

Idag har jag råd att köpa nya kläder och nya  möbler, men jag försöker att inte göra det. Och idag handlar det inte bara om att spara pengar, utan mer ett ställningstagande, om att vi inte kan fortsätta som vi gjort sedan 50-talet. Vi lever på lånade resurser. Vi lånar från kommande generationer och människor som lever nu, fast i andra länder utanför Sverige.

Att t.ex. följa Sveriges Konsumenters initiativ att undersöka hur våra kläder, skor och andra bruksföremål tillverkas i tredjevärlden gör en mörkrädd. Att det är ett faktum att folk jobbar tills de svimmar, blir sjuka och till och med dör för att vi ska få billiga kläder. Att lönerna är så låga att mödrar inte har råd med barnpassning åt sina barn, utan äldre barn får sluta skolan för att passa sina småsyskon. Samtidigt som de lever i små skjul med hyror som höjs i samma takt som lönerna.

Sedan har vi förstås hela frågan om vår miljö och det faktum att vi blir allt fler som vill och kan ha ett bra liv. Jag vill försöka ta mitt ansvar att minimera min påverkan.

Det är svårt. Hela samhället snurrar runt konsumtion, och att vara en medveten konsument tar tid och kräver en del kunskap.

Det är en balansgång mellan tid och pengar, köpt och handgjort, ork och övertygelse.

Min strategi är att göra förändringar ett steg i taget, och försöka att inte ha dåligt samvete för allt det där jag inte gör. Då kommer man i alla fall någonstans istället för att bara tänka att allt är kasst och samhället borde se annorlunda ut.

Ska bli intressant att se om Slow Fashion October kommer att bli som Me Made May och komma igen år efter år. Jag hoppas det.

Att börja blogga...

Jag vet, man ska inte blogga längre. Det är faktiskt helt passé. Men, nu har jag aldrig varit någon som varit särskilt bra på att följa trender. Och så tycker jag om att skriva. Det fick alltså bli en blogg.

Jag har hållit på med textilslöjd så länge jag kan minnas. Jag har broderat, stickat och sytt.
Jag broderade på sommaren nere hos mormor, eller stickade och sydde med mamma.
Så fastnade jag i musikens värld några år, och den tog all min tid. Men så hände det något,  och jag tog upp mina nålar, mina garner och mina tyger igen.

Nu har ju världen förrändrats lite sen min barndom och när jag tog upp stickningen igen så började långsamt upptäcka en helt ny värld av bloggar, Ravelry och poddar. Och så insåg jag att jag inte kunde nöja mig med stickningen. Det är alldeles för roligt att brodera och sy. Alltså behövde jag en lite bredare plattform än Ravelry. Så här är jag. Min egen slöjdblogg.