Slow fashion october

Just nu följer jag intresserat initiativet Slow fashion october som är startat av Karen Templer alias Fringe Association. Nu är oktober snart slut, och jag har knappt hunnit läsa en bråkdel av alla inlägg, men många har ändå väckt otroligt mycket tankar och känslor.

Jag har vuxit upp i en familj som alltid sett värdet i både föremål och kunskaper från de som levt innan oss. I vuxen ålder har dessa värderingar vuxit och förändrats. Även om det alltid har funnits ett stråk av respekt och förundran för det som mina förfäder skapat och tagit hand om, så handlade det när jag var en fattig (och oerhört snål) student mycket om att spara pengar.
Jag köpte inte nya kläder utan letade igenom mammas, syrrans och farmors garderober, plus att jag köpte begagnat och bytte kläder med vänner. Jag köpte inte nya möbler utan fick begagnade möbler som ändå inte fick plats någonstans.

Idag har jag råd att köpa nya kläder och nya  möbler, men jag försöker att inte göra det. Och idag handlar det inte bara om att spara pengar, utan mer ett ställningstagande, om att vi inte kan fortsätta som vi gjort sedan 50-talet. Vi lever på lånade resurser. Vi lånar från kommande generationer och människor som lever nu, fast i andra länder utanför Sverige.

Att t.ex. följa Sveriges Konsumenters initiativ att undersöka hur våra kläder, skor och andra bruksföremål tillverkas i tredjevärlden gör en mörkrädd. Att det är ett faktum att folk jobbar tills de svimmar, blir sjuka och till och med dör för att vi ska få billiga kläder. Att lönerna är så låga att mödrar inte har råd med barnpassning åt sina barn, utan äldre barn får sluta skolan för att passa sina småsyskon. Samtidigt som de lever i små skjul med hyror som höjs i samma takt som lönerna.

Sedan har vi förstås hela frågan om vår miljö och det faktum att vi blir allt fler som vill och kan ha ett bra liv. Jag vill försöka ta mitt ansvar att minimera min påverkan.

Det är svårt. Hela samhället snurrar runt konsumtion, och att vara en medveten konsument tar tid och kräver en del kunskap.

Det är en balansgång mellan tid och pengar, köpt och handgjort, ork och övertygelse.

Min strategi är att göra förändringar ett steg i taget, och försöka att inte ha dåligt samvete för allt det där jag inte gör. Då kommer man i alla fall någonstans istället för att bara tänka att allt är kasst och samhället borde se annorlunda ut.

Ska bli intressant att se om Slow Fashion October kommer att bli som Me Made May och komma igen år efter år. Jag hoppas det.

Ett par nya baby-vantar

En liten nyföding har dykt upp i vänkretsen, och då vill man ju gärna ge en liten välkomstgåva till det nya livet.

Det är ju alltid svårt det där, att ge bort stickat, särskilt till nyblivna föräldrar. Människor är så olika, och idag är det många som varken kan hantera eller uppskatta stickade plagg. Och de kan fortfarande vara fantastiska människor som man gärna vill ge saker till (trots denna stora brist alltså). Ja, då är det faktiskt bättre för alla inblandade att man ger något som kommer användas och uppskattas.

Men, föräldrarna till denna lilla nyföding råkar älska ull och stickat, så jag hoppas att dessa vantar kommer till ett bra hem, och att lille J kommer vara varm och bekväm i sina nya vantar.

Dessa vantar är stickade efter mönstret two colour baby mittens som jag ju stickat förut i samma garn (Semilla). Denna gång med enfärgad resår stickad på en halv storlek mindre stickor än resten av vanten. Jag lade också till fem varv på resåren så att vantarna ska gå att stoppa in lite längre i overallen och inte riskera att åka av. Jag tycker fortfarande inte riktigt att resåren blir så tajt som jag önskar. Gör jag fler vantar ska jag nog testa att lägga upp färre maskor och öka inför flerfärgsstickningen. Jag stickar verkligen mycket hårdare när jag stickar slätstickning mot vad jag gör när jag stickar resår.

Det enda som irriterar mig med det här mönstret är hur flerfärgstickningen blir när man börjar med minskningarna. Färgerna hamnar verkligen huller om buller utan någon som helst struktur. Även om det inte är något man direkt stör sig på när de är klara så blir det inte någon perfekt avslutning. Blir det fler gånger som jag stickar det här mönstret så kommer jag försöka se om jag kan tänka ut något bättre.

Avslutningsvis kan jag ju säga att det här är ett fantastiskt restgarnsprojekt. Det går åt extremt lite garn. Det här är alltså mitt andra par vantar av samma garn, och jag har ju dessutom stickat ett par sockar till mig själv i garnet från början, och jag skulle säga att det fortfarande finns garn kvar till minst ett par baby-vantar till. Mycket smidig present!