En lagad ryggsäck

 Hej!

Äntligen har värmen kommit! Till och med jag som älskar vintern började tröttna lite på tre grader och hagel... Det är så härligt att se alla blommor slå ut och löven äntligen knoppas på träden.

Hantverksmässigt så har den här våren varit... ett nytt lågvattenmärke. Jag har varit totalt omotiverad att varken sy, sticka eller blogga. Det känns så tråkigt! På något slags teoretiskt plan så har jag massor av saker jag skulle vilja lägga upp till (och garn jag skulle vilja köpa... ) men att faktiskt göra något åt det... Ja, orken har väl helt enkelt inte funnits där. Med ljuset kom i alla fall lite energi tillbaka, så jag hoppas att jag snart kommer ta tag i mig själv och lägga upp några saker.

Fram till dess tänkte jag visa upp en lagning. Min dotters favoritryggsäck gick sönder för åratal sen, och jag kan ha lovat att jag skulle försöka laga den, men sen har den liksom bara legat där och varit mitt dåliga samvete. En ryggsäck kändes bara så svår att laga. Den är ju inte gjord av bomull eller lin eller något normalt tyg utan någon slags plastig kanvas. Hur skulle jag egentligen bära mig åt? Skulle jag byta ut det trasiga tyget mot något annat tyg? Hur skulle det gå att sy i det?

Till slut sprättade jag bort den trasiga tygbiten och klippte bort de delar av tyget som hade repat upp sig. Sen sydde jag ihop tygbitarna igen och kantade sömmarna med samma grå remsa som funnits från början. Det tog typ en timme att göra. Mindre tid än det skulle ha tagit att åka iväg till affären och köpa något nytt. Efter flera år av velande! Och det blev bra. Dottern är nöjd. Vi slipper köpa någon ny ryggsäck och det enda det kostade var några meter tråd.

Så slutsatsen är. Våga laga. Det kan gå lättare än ni tror och man behöver inte göra det så krångligt. Ibland räcker det att klippa bort det som är trasigt och sy en ny söm.

Slöjda lugnt

Vera

Lagat

Hej,

Märkliga tider vi lever i. Vi har varit hemma hela familjen i nästan en månad nu. Framförallt är det jag och barnen som dragit på oss en envis förkylning, och i dessa dagar går man inte till jobb och förskola med lättare hosta. Vi har jobbat skift jag och herr E. med att ta hand om barn och jobba. Tack och lov har vi båda jobb som går utmärkt att sköta på distans.
En ny vardag har börjat infinna sig, som för så många i världen just nu. Världen krymper och består av små utflykter i byn och enstaka samtal med grannar på ett ordentligt säkerhetsavstånd.
Jag är så tacksam över att bo på landet. Tänker på alla de miljoner människor som bor tätt, tätt ihop med andra och knappt har möjlighet att gå ut.

Här kan vi ta långa promenader på ensamma vägar och föra samtal med grannarna på behörigt avstånd av en 100 meter.

Så mycket handarbetat blir det däremot inte, då jobb och barn tar upp den mesta tiden.
Det blir däremot mer av sånt här:

Men jag har en rejäl backlog med obloggat, så jag kan ju bjuda på en lagning från innan jul.
Jag har fått äran att ärva en hel hög av min gammelfarmors vackra, handvävda handdukar.

Det är en sådan ynnest att få äga de här och få använda dem i vardagen. Det är helt otroligt hur välbevarade de var när vi fick dem, och de har hållit väl under alla år som vi har använt dem flitigt.

En gång nämnde jag de här handdukarna för en bekant, och hon sa aningen förskräckt "men de använder du väl inte". "Självklart gör jag det" blev mitt svar. Jag undrade i efterhand lite vad hon tyckt att jag skulle ha gjort med dem annars. Rama in dem?

Jag älskar vackra bruksföremål. Och gamla saker ska användas, självklart med försiktighet, men mycket hellre att de används än att de blir stående och blir förstörda i ett uthus någonstans.

Så efter 12 års intensiv användning hade en av handdukarna blivit ganska tunnsliten på sina ställen:

Så jag köpte lite broderigarn av typen märkgarn (DMC B5200 för att vara exakt) och letade upp en broderiram att spänna upp handduken i.

Sedan använde jag samma teknik som när man stoppar strumpor för att laga de tunnslitna områdena. Enkelt! Och det blev snyggt tycker jag. Inte helt osynligt, men lite charmigt på något vänster.

Nu hoppas jag att den här kommer kunna användas i många år till innan den behöver pensioneras!

Uppdrag slutfört.

Slöjda lugnt. Och håll er friska!

Vera

Knappresår

Hej,

Senaste tiden har jag gjort så mycket mer än vad jag orkat fotografera och blogga om. Innan jag blev med blogg trodde jag alltid att problemet skulle vara det omvända, att jag inte skulle hinna göra så mycket som jag ville blogga. Så fel en kan ha.

Viljan saknas absolut inte, men det är svårt att prioritera fotografering och bloggskrivande bland allt annat i vardagen...

Just nu har jag ungefär 1000 idéer på vad jag skulle vilja göra, 100 projekt igång och ett antal som ligger färdiga och väntar på att bli dokumenterade. Puh.

En sak som i alla fall har blivit fotograferat är mitt första försök att byta resår i ett par byxor.

Att byta resår är ju en sådan där sak som man borde ha som vana att göra med jämna mellanrum. Både resåren i favorittrosorna och barnens byxor går ju utmärkt att byta, och dessutom med ganska lite jobb, men av någon anledning har det inte blivit av förrän nu.

Nedan har vi subjektet som utsattes för experimentet, ett stycke badbyxor som var alldeles för smala i midjan för min dotter.

Jag har försökt byta resår någon gång tidigare, men då valde jag ett alldeles för svårt projekt, ett par barnjeans. Att byta resåren i de här var betydligt enklare (jeansen ligger fortfarande i UFO-högen någonstans och skäms...).

Först sprättade jag upp linningen och tog ur den gamla resåren.

Sedan, eftersom jag tänkte passa på att byta till knappresår, sydde jag två knapphål där resåren skulle kunna sticka fram utanför linningen och där man skulle kunna reglera själva knäppningen.

Här följde en hel del svordomar och en del sprättande. Tack och lov provsydde jag först knapphålen på ett liknande tyg, och kunde då snabbt konstatera att det gick åt pipsvängen. Tyget fastnade och trilskades och symaskinen ville inte alls skapa några knapphål.

Till slut, efter att ha insett att det gick bra att sy knapphålen på gammal lackansväv, så lade jag helt enkelt lakansväven under tyget och sydde. Det funkade fint. Samma teori som mellanlägg. Vet inte om den här metoden är att rekommendera, det blir ju inte direkt stretchigt, men jag resonerade som så att det inte var det viktigaste för ett par knapphål som ska sitta på insidan av linningen. Någon där ute som vet vad man egentligen borde göra?

Snyggt blev det i alla fall med ett extra lager tyg. Jag klippte bort överflödig lakansväv runt knapphålen och sedan tog jag helt enkelt trestegs-sicksacken och sicksackade runt hela linningen.

Slutligen sydde jag i en knapp, trädde i resåren och sydde fast ändarna av resåren.
Vips så hade jag ett par användbara byxor igen.

Tips nummer ett är att se till att det sista knapphålet i knappresåren hamnar centrerat över knappen så blir knäppningen snyggare. Jag slarvade med det och tänkte inte riktigt på vad det skulle innebära, och hur man än försöker knäppa resåren så buktar den en hel del. Kanske orkar jag sprätta och göra om det någon dag, men eftersom det inte är något vardagsplagg så får det nog vara.

Tips nummer två är att göra som de säger i alla gamla böcker och lägga in en tändsticka eller dylikt mellan tyget och knappen när man syr i den. Särskilt som man ska knäppa knappen genom flera lager resår behöver den sitta på ett visst avstånd från tyget, och det är svårt att få jämt om man inte använder något mellan.

Det var verkligen inte svårt att byta resår, det enda som tog tid var att sprätta upp den gamla linningen och strulet med att sy knapphål, annars gick det galant!

Slöjda lugnt.
Vera

Andra gången gillt...

Hej!

Nu har hela semestern passerat och det är dags att jobba igen. Puh. Men jag försöker se det positiva i det hela - med sticktid på tåget och regelbundna besök på mitt favorit stickcafé så ska jag nog överleva hösten.

Sen gör det ju inget med lite sensommar som det varit i mina trakter de senaste dagarna. Sitter och njuter av en varm kväll på terrassen i det sista kvällsljuset (samtidigt som jag försöker vädra ut dagens hetta ur vår varma lägenhet...)

Hantverksmässigt har jag huvudsakligen ägnat det sista veckorna åt att sticka och repa upp oket på min Chickadee. För jag lyckades så klart sticka den alldeles för liten. Typiskt mig att göra alla förberedelser (nästan, jag slarvade lite med att sticka en flerfärgsstickad provlapp...) men ändå inte få stickfastheten rätt. Jag var så sur och arg över alltihop att jag behövde två veckors paus från hela projektet.

Under den pausen påbörjade jag en disktrasa. Perfekt rensa-hjärnan-stickning.

Och laga ett par byxor (jisses vad herr E sliter på sina byxor...)

Men till slut lyckades jag ta mig samman och påbörja en utredning om vad som egentligen gått snett. Jag bad om hjälp att ta alla mina mått ordentligt, mätte om mina provlappar och min färdiga stickning samt läste igenom mönstret igen ordentligt.

Där någonstans insåg jag vad som hade gått snett - jag hade inte läst mönstret ordentligt. Jag hade kollat igenom det lite slarvigt och läst att stickfastheten skulle vara 5-6 maskor per inch ~ 19,7 - 23,6 m per 10 cm. Och då fick jag för mig att min stickfasthet på 22~23 m per 10 cm var helt ok. Det var bara det att Ysolda självklart skrivit in en mer exakt stickfasthet där det också stod antal rader per 10 cm också (den jag hade tittat på var för att hitta rätt garntjocklek...).
Den riktiga stickfastheten var 20 m och 28 rader för en 10x10 cm provlapp. Mina mått på det riktiga plagget var 24 m och 36 rader! Inte konstigt att det blev fel!

Så efter att ha konstaterat att jag mycket hellre repar än att försöka fixa till det och tänka om hela mönstret för att kanske få det att funka i slutänden, så gjorde jag min läxa och räknade om alltihopa. Jag gick upp ytterligare två storlekar i tabellen och beslutade att jag skulle gå upp en stick-storlek på flerfärgstickningen (som ju har en tendens att bli lite tajtare) och så hoppas jag för allt i världen att garnet kommer räcka...

Nu har jag i alla fall kommit en bit igen:

Och, än så länge ser det ut att vara rätt storlek...

Slöjda lugnt!

Halvårsavstämning

Hej!

Insåg precis med fasa att mer än halva året redan gått. Kan inte riktigt förstå vart tiden tagit vägen. Men, men nu är det som det är. Vi är halvvägs inne i juli, och det är dags att göra en avstämning av hur den första halvan av året har gått rent hantverksmässigt.

I januari satte jag upp följande mål för min stickning i år:

1. Gör klart Haruni:n.
2. En varm tröja till lilla M.
3. Ett par varma byxor till lilla M.
4. En kofta till mig.
5. Ett par fingervantar till mig (speciellt eftersom jag har världens minsta händer som drunknar i alla fingervantar som jag har).

Och jag kan konstatera att jag i alla fall är halvvägs igenom.

Haruni:n blev ju klar,

och till lilla M blev det ju en Marius som blev till i god tid innan vintern.

Dessutom har jag gjort klart ett par fingervantar till mig!

En liten smygtitt, men mer om dem kommer senare.

Nästa projekt blir Chickadee, av Ysolda Teague, som jag just nu håller på att förbereda för att lägga upp.

Jag måste erkänna att jag är lite orolig för om jag kommer hinna med listan. Jag trodde Marius skulle gå mycket snabbare att sticka än den gjorde. När jag gjorde listan var jag säker på att den skulle bli ganska lätt att genomföra, men med två ganska stora projekt kvar när mer än halva året gått...

Men, men, det är väl inte värre än att jag kan göra klart det senare.

Jag satte upp mål för ytterligare två hantverk, jag skulle bli vän med min symaskin och jag skulle pröva på mina nya täljknivar. Båda dessa har legat ganska nere. Jag har lagat lite jeans, men det är allt. Här är ett av jeansen jag har lagat, för den som behöver inspiration.

Jag har kommit fram till att det är ok att sömnaden inte får större plats i mitt liv än så. DIY-människan i mig tycker det är irriterande, jag vill kunna göra allt. Men. Jag är småbarnsförälder. Jag jobbar 100%, och jag har andra intressen förutom hantverket som också måste få ta lite tid.

Dessutom vill jag sticka. Stickningen är avslappnande på ett sätt som sömnaden inte är för mig just nu, så därför är det den hobbyn som jag låter ta plats. Stickningen är också betydligt mer portabel.

Men en dag, en dag ska jag börja sy. Den här t.ex. Och samma dag börjar jag kanske tälja.

Den som lever får se.

Slöjda väl.

Laga jeans

Ibland får man ju jobba på det där med att leva som en lär.

För mig innebär det att jag ibland biter ihop och sätter mig och lagar kläder. Det lustiga är att det alltid känns så tråkigt innan jag börjar, men när jag väl sitter där så tycker jag att det är rätt kul.

Och ganska snyggt blir det ju också.

 

 

 



 Jag brukar börja med att sätta fast lappen över de områden som behöver förstärkas på insidan av byxbenet. Här använder jag en bit jeanstyg från ett par slaktade byxor. Jag borde nog ha letat reda på ett jeanstyg som var lite närmare i ton med jeansen, men i det här fallet så syns i förstärkningstyget inte så mycket (det är inga stora hål i jeansen, bara slitna områden) så det är inte så noga.

 

Så var lappen fastnålad på insidan av byxorna!



 

Då kommer symaskinen fram. Jag har, under min fattiga studenttid, lagat jeans för hand. Men det är roligare (och går snabbare) på maskin. Jag börjar med att sick-sacka runt det slitna området så att lappen blir ordentligt fastsydd.

 

Så där ja, nu sitter lappen där den ska, och så har jag klippt bort överflödigt tyg.

 



 Och så här ser det ut från utsidan. Det går självklart att använda tråd som är ännu lite närmare jeanstyget i färg, men det blir osynligt även med en färg som inte är perfekt.
Det sista jag gör är att sy fram och tillbaka med raksöm över det slitna området. Det behöver vara ganska tätt mellan sömmarna, här använde jag bara någon millimeter mellan varje söm.

 

Så, färdigt. Det tar lite tid och är lite pilligt, men jag vet inte om det egentligen tar så mycket mer tid än att springa runt i affärer och prova kläder!