Just nu

Just nu är det mycket behovsslöjdande här hemma. Eller, framförallt blir kön av saker som hushållet på ett eller annat sätt skulle behöva allt längre, samtidigt som orken och tiden att ta tag i den inte riktigt finns. Kuddar behöver sys, kläder behöver lagas och justeras och familjen behöver varma, stickade plagg för att hålla sig varma över vintern.

För tillfället försöker jag i alla fall åtgärda lilla M:s behov av varma sockor.

Mönstret är återigen David's Toe-Up Sock Cookbook, men omräknat för att passa en 1 1/2-åring istället för en 20-nånting-åring.

Jag är rätt nöjd med hur de blev och de sitter perfekt.

Fast jag behöver visst mer övning på att ta bilder på barn...

Det finns något som känns väldigt fint med att kunna värma och klä sin familj, men samtidigt saknar jag den själviska stickningen. Tröjor och koftor som jag vill sticka för min skull för att det skulle vara roligt eller för att jag tycker att de är snygga. I min Ravelry-kö ligger inte mindre än tre själviska stickningar.

1. Chickadee av Ysolda Teague i Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri (inspirationen kommer från den här fantastiskt fina versionen).
2. Haruni av Emily Ross i Malabrigo Lace, ett garn jag inte kunde lägga ner efter att jag plockade upp den på förra årets syfestival.
3.  Twist med mönsterbårder av Sanne Fjalland. Det är ett mönster från förra numret av Kreativ Stickning och jag blev bara helt kär i det. 

Så. Barntröja eller vuxentröja? Det är frågan.

Slow fashion october

Just nu följer jag intresserat initiativet Slow fashion october som är startat av Karen Templer alias Fringe Association. Nu är oktober snart slut, och jag har knappt hunnit läsa en bråkdel av alla inlägg, men många har ändå väckt otroligt mycket tankar och känslor.

Jag har vuxit upp i en familj som alltid sett värdet i både föremål och kunskaper från de som levt innan oss. I vuxen ålder har dessa värderingar vuxit och förändrats. Även om det alltid har funnits ett stråk av respekt och förundran för det som mina förfäder skapat och tagit hand om, så handlade det när jag var en fattig (och oerhört snål) student mycket om att spara pengar.
Jag köpte inte nya kläder utan letade igenom mammas, syrrans och farmors garderober, plus att jag köpte begagnat och bytte kläder med vänner. Jag köpte inte nya möbler utan fick begagnade möbler som ändå inte fick plats någonstans.

Idag har jag råd att köpa nya kläder och nya  möbler, men jag försöker att inte göra det. Och idag handlar det inte bara om att spara pengar, utan mer ett ställningstagande, om att vi inte kan fortsätta som vi gjort sedan 50-talet. Vi lever på lånade resurser. Vi lånar från kommande generationer och människor som lever nu, fast i andra länder utanför Sverige.

Att t.ex. följa Sveriges Konsumenters initiativ att undersöka hur våra kläder, skor och andra bruksföremål tillverkas i tredjevärlden gör en mörkrädd. Att det är ett faktum att folk jobbar tills de svimmar, blir sjuka och till och med dör för att vi ska få billiga kläder. Att lönerna är så låga att mödrar inte har råd med barnpassning åt sina barn, utan äldre barn får sluta skolan för att passa sina småsyskon. Samtidigt som de lever i små skjul med hyror som höjs i samma takt som lönerna.

Sedan har vi förstås hela frågan om vår miljö och det faktum att vi blir allt fler som vill och kan ha ett bra liv. Jag vill försöka ta mitt ansvar att minimera min påverkan.

Det är svårt. Hela samhället snurrar runt konsumtion, och att vara en medveten konsument tar tid och kräver en del kunskap.

Det är en balansgång mellan tid och pengar, köpt och handgjort, ork och övertygelse.

Min strategi är att göra förändringar ett steg i taget, och försöka att inte ha dåligt samvete för allt det där jag inte gör. Då kommer man i alla fall någonstans istället för att bara tänka att allt är kasst och samhället borde se annorlunda ut.

Ska bli intressant att se om Slow Fashion October kommer att bli som Me Made May och komma igen år efter år. Jag hoppas det.

Ett par nya baby-vantar

En liten nyföding har dykt upp i vänkretsen, och då vill man ju gärna ge en liten välkomstgåva till det nya livet.

Det är ju alltid svårt det där, att ge bort stickat, särskilt till nyblivna föräldrar. Människor är så olika, och idag är det många som varken kan hantera eller uppskatta stickade plagg. Och de kan fortfarande vara fantastiska människor som man gärna vill ge saker till (trots denna stora brist alltså). Ja, då är det faktiskt bättre för alla inblandade att man ger något som kommer användas och uppskattas.

Men, föräldrarna till denna lilla nyföding råkar älska ull och stickat, så jag hoppas att dessa vantar kommer till ett bra hem, och att lille J kommer vara varm och bekväm i sina nya vantar.

Dessa vantar är stickade efter mönstret two colour baby mittens som jag ju stickat förut i samma garn (Semilla). Denna gång med enfärgad resår stickad på en halv storlek mindre stickor än resten av vanten. Jag lade också till fem varv på resåren så att vantarna ska gå att stoppa in lite längre i overallen och inte riskera att åka av. Jag tycker fortfarande inte riktigt att resåren blir så tajt som jag önskar. Gör jag fler vantar ska jag nog testa att lägga upp färre maskor och öka inför flerfärgsstickningen. Jag stickar verkligen mycket hårdare när jag stickar slätstickning mot vad jag gör när jag stickar resår.

Det enda som irriterar mig med det här mönstret är hur flerfärgstickningen blir när man börjar med minskningarna. Färgerna hamnar verkligen huller om buller utan någon som helst struktur. Även om det inte är något man direkt stör sig på när de är klara så blir det inte någon perfekt avslutning. Blir det fler gånger som jag stickar det här mönstret så kommer jag försöka se om jag kan tänka ut något bättre.

Avslutningsvis kan jag ju säga att det här är ett fantastiskt restgarnsprojekt. Det går åt extremt lite garn. Det här är alltså mitt andra par vantar av samma garn, och jag har ju dessutom stickat ett par sockar till mig själv i garnet från början, och jag skulle säga att det fortfarande finns garn kvar till minst ett par baby-vantar till. Mycket smidig present!

En liten skattkista

Hittade en sådan fantastisk liten skatt häromdagen.

 

 

Ett antal små söta bälten som en gång har tillhört min farmor.

 



Så fina att jag knappt trodde mina ögon! Titta bara på de här två med fjärilarna nedan.

 

 

Några av spännena var jag bara tvungen att spara trots att själva bältet sett sina bästa dagar, eller inte fanns kvar som i fallet nedan. Jag tänker mig att jag kanske kan sy, virka eller kroka en liten passande ersättare...

 





 

Jag hoppas verkligen jag får tummen ur och gör något med de här spännena. Det är de verkligen värda. Men ibland kan det verkligen vara svårt att våga göra något. Av någon orsak fastnar  man med tanken att ingen  idé är god nog för det man vill restaurera. Har t.ex. en underbar broderad väska som legat i flera år i väntan på en längre axelrem. En väska som bara går att hålla i handen blir inte använd av mig... Men det är något som gör att jag liksom aldrig kommer igång.

 

Nåja, de här ska jag banne mig ta hand om, och jag ska hitta de perfekta klänningarna att ha dem till!



Evighetssockorna klara

Jag hann inte riktigt klart sockorna innan semestern var slut, men jag fäste i alla fall den sista tråden bara några dagar in på den första arbetsvecken. Så JIPPI!
Jag är mycket nöjd med dem. Efter den 57 upprepningen av hälen så lyckades jag faktiskt få ihop den på båda sockorna och allting ifrån uppläggning till avmaskning har blivit riktigt snyggt och bra.

Så voilà, här är de

Och mönstret är alltså David's toe-up sock cookbook, och här följer matten:

Stickfasthet: 34 m och 50 rader = 10 x 10 cm. Tunnaste garn och stickor jag har stickat med!

Herr E:s fotlängd från tå till häl = 25 cm.

Herr E:s fotomkrets = 22 cm.

Antal maskor vid bredaste stället = 34 m/cm (stickfasthet) x 22 (fotomkrets) = 72 m

Antal maskor att lägga upp = 24 m.

Mitt tips om man vill sticka det här mönstret är att man, efter att man stickat sin provlapp (tyvärr är det ett måste) och har sina mått på foten man ska sticka till, sätter sig ner och gör alla beräkningar och skriver av mönstret med sina egna beräkningar, oavsett om man gör det på pappret, datorn eller som jag i mobilen. Ganska tråkigt, men det är så värt det för att kunna sitta ner sen och bara sticka, utan att behöva oroa sig för att man råkat kolla på fel siffra.

Jag använde Judy's magic cast-on  för uppläggningen och den här avmaskningen, som båda rekommenderas i mönstret. Jag försökte mig på Tubular bind-off, svor en massa, och gav upp. Det krävdes två förberedelsevarv och en massa tankeverksamhet för att göra om den så att den passade 2 x 2 resår, något jag inte klarade av klockan tio på kvällen när jag satt med det. Den onamngivna avmaskningen som jag använde istället var snygg, stretchig, och framförallt, enkel.

Slutligen så blev hälkilen för lång och stor när jag följde antalet ökningar som jag räknat fram i mönstret (18 stycken). Det var en av orsakerna till alla omstickningar. Det perfekta antalet ökningar för hälkilen blev 12 stycken.

Jag avslutade med 2 x 2 resår och stickade så långt garnet räckte. Ta da!

Skördetid

Så här års blir jag alltid sugen på att plocka, safta och sylta.
Mina problem nuförtiden är att jag varken har tid, ork eller en egen trädgård. Men nu under semestern besökte jag mina föräldrar (= trädgård + barnvakt = syltning och saftning!) så jag passade på att fylla på förråden.

Efter att några timmars bärplockning och ytterligare några timmar i köket så kunde jag stolt luta mig tillbaka och se på mitt dagsverk!

5 flaskor saft, 4 burkar gelé och 3 burkar sylt av svarta vinbär och så lite körsbär.

I många år gjorde jag bara svartvinbärssylt utan att förstå att det man verkligen ska göra av svartvinbär är saft! Svartvinbärssaft är (enligt mig) den godaste saften i världen!

Dessutom är det fruktansvärt enkelt.

Recept svartvinbärssaft:
1. Rensa bären, dvs ta bort dåliga bär och saker som spindlar och dylikt som du inte vill ha i din saft. Du behöver inte repa svartvinbären innan de kokas, det kommer ändå filtreras bort när du silar saften.

2. Koka bären tillsammans med 3 dl vatten per liter bär tills de har gett ifrån sig sin saft. Jag har alltid undrat hur jag vet när bären har gett ifrån sig sin saft. Den här gången värmde jag bären på för svag värme till en början så att det inte riktigt började koka. Då insåg jag skillnaden. Saften i grytan ska vara mörk och ogenomskinlig när man till exempel tar upp lite saft på en slev. Om den inte är det efter ca 10 minuter, försök höja värmen eller vänta en liten stund till.

3. Sila saften. Enklast är att hälla upp de kokta bären i ett durkslag med en gammal ren handduk. Då behöver man inga specialsaker som står och tar plats hemma, och jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt.

4. Koka upp den silade saften igen med lite socker, ca 3 dl per liter vinbär. Om man vill kan man även ha lite konserveringsmedel för att vara säker på att saften håller. Det brukar inte jag ha. Vi dricker upp saften snabbt efter att vi har öppnat den och oöppnad saft lägger jag ibland in i frysen så att den håller längre (men tänk på att saften vidgas när den fryser till is, ställ inte in en glasflaska som är fylld till bredden i frysen... det blir inte bra...).

5. Häll upp saften på rena flaskor. Jag brukar diska flaskorna och avsluta med att hälla kokande vatten i dem. Jag vet inte om det faktiskt gör dem renare. Men jag inbillar mig det.

Till sist så finns det en sak som krånglar till saftandet lite. Svarta vinbär bör vara väl mogna när de kokas till saft, annars finns det risk att pektinet i vinbären gör att saften stelnar och blir till gelé. Vill man däremot ha gelé så är det bara att följa receptet ovan, men använda bär som precis mognat istället. Eller så kan man ha i syltsocker och koka saften lite extra länge, som jag gjorde för att få min gelé att stelna.

Bon appetit!

Semester

Det går framåt!