Laga jeans

Ibland får man ju jobba på det där med att leva som en lär.

För mig innebär det att jag ibland biter ihop och sätter mig och lagar kläder. Det lustiga är att det alltid känns så tråkigt innan jag börjar, men när jag väl sitter där så tycker jag att det är rätt kul.

Och ganska snyggt blir det ju också.

 

 

 



 Jag brukar börja med att sätta fast lappen över de områden som behöver förstärkas på insidan av byxbenet. Här använder jag en bit jeanstyg från ett par slaktade byxor. Jag borde nog ha letat reda på ett jeanstyg som var lite närmare i ton med jeansen, men i det här fallet så syns i förstärkningstyget inte så mycket (det är inga stora hål i jeansen, bara slitna områden) så det är inte så noga.

 

Så var lappen fastnålad på insidan av byxorna!



 

Då kommer symaskinen fram. Jag har, under min fattiga studenttid, lagat jeans för hand. Men det är roligare (och går snabbare) på maskin. Jag börjar med att sick-sacka runt det slitna området så att lappen blir ordentligt fastsydd.

 

Så där ja, nu sitter lappen där den ska, och så har jag klippt bort överflödigt tyg.

 



 Och så här ser det ut från utsidan. Det går självklart att använda tråd som är ännu lite närmare jeanstyget i färg, men det blir osynligt även med en färg som inte är perfekt.
Det sista jag gör är att sy fram och tillbaka med raksöm över det slitna området. Det behöver vara ganska tätt mellan sömmarna, här använde jag bara någon millimeter mellan varje söm.

 

Så, färdigt. Det tar lite tid och är lite pilligt, men jag vet inte om det egentligen tar så mycket mer tid än att springa runt i affärer och prova kläder!





Baby-vantar

När min 6-månaders dotter, lilla M, behövde nya vantar räknade jag ut att det skulle gå fortare för mig att sticka ett par själv, snarare än att hitta tid för att ta mig iväg till stan och ränna runt som en yr höna och hitta ett par vantar utan tummar som jag gillade. Här kanske bör tilläggas att det under den här tiden av mitt liv var svårt att lämna huset i mer än 20 minuter utan att katastrofläge infann sig (och det är en helt annan historia...). Så till skillnad från köpevantar som befann sig på ohållbart långt avstånd så fanns rester av två nystan av märket BC Garn Semilla hemma, och de skulle räcka gott och väl till ett par baby-vantar.

 

 

 

Mönstret är ett gratismönster av Abigail LaLonde och finns att ladda ner på Ravelry, two-colour-baby-mittens. Det är ett helt ok mönster, och framförallt är det ett mönster på precis det jag behövde, baby-vantar utan tummar. Det här med att försöka få en 6-månaders att förstå att hen ska lirka in sin tumme i ett litet sidfack på vanten, det är nämligen inte helt lätt, och inget jag tänkte försöka ge mig på. 

 

Så, hur blev resultatet då? Hade det gått snabbare att köpa vantar? Hmm, ja, givet att jag hade hittat ett par tumfria vantar (vilket verkar vara svårt i storlekarna 6 månader och uppåt), så hade det nog gått snabbare att köpa... Främst för att den ena vanten hamnade under dynan på en fåtölj där den låg i tre månader innan den hittades (glädjen när den hittades var total från min sida).



Om vi lägger hastigheten i färdigställandet åtsidan så är jag ganska nöjd med vantarna. Jag tycker verkligen om hur de ser ut. Men. Runt 9-10 månader börjar dock barn bli väldigt duktiga på att ta av sig vantar och strumpor (min dotter utvecklade det till en konst). De här vantarna hade antagligen blivit mycket mer använda om de hade haft en längre och betydligt tajtare resår. Då skulle man kunna stoppa in dem långt in i jackan och de skulle bli mycket svårare att ta av sig (kanske skulle man då kunna distrahera barnet innan det slitit av sig båda vantarna åtminstone). Mönstret tipsar om att sticka enfärgad resår för att få det tajtare, och det tror jag är en bra idé. Dessutom skulle jag självklart ha använt mindre stickor till resåren (det nämns inte i mönstret och det glömde jag bort i min iver att göra klart vantarna).

 

Det kommer nog säkerligen bli fler vantar av det här mönstret. Allt som allt är det en både användbar och snabb stickning till bebisar.

Ett påslakan

Äntligen bättre igen. Det är så skönt att vara tillbaka till att kunna pyssla igen!
Jag firade med att slutföra ett välbehövt sömnadsprojekt.

Jag köpte ett barntäcke i naturmaterial från Grön Interiör som tydligen skiljde sig från standardstorleken på barntäcken. Så nu var det fina påslakanet som vi fått från mina föräldrar i dopgåva helt oanvändbart. Vad göra?

Det fick bli att ta fram saxen och sprättaren. Jag klippte till två bitar lakansväv från några gamla lakan och letade upp en snedslå som låg och skräpade i stashen.

 

 

Jag är mycket nöjd över resultatet.

 

Det var svårt att fota så att man fick med hela påslakanet!

 

Perfektionisten i mig stör sig lite på de där vita, lite ojämna sömmarna som jag sydde fast snedslån med. Men jag tror att jag kan leva med det. Jag var ju tvungen att bli klar snabbt den här gången.

 

Kul att vara igång igen!



Överansträngd

Japp så var man här då. Beordrad vila med en överansträngd högerarm. Vilken bra start på bloggen.

Eftersom en av de få sakerna som jag kan göra just nu är att skriva (långsamt med vänsterhanden...) så får det ändå bli ett blogginlägg.

 

Så det här är ett par sockar jag stickade för några år sedan. De är stickade från skaftet och ner efter ett mönster av Paula Hammerskog och Eva Wincent, "Klassiska sockor" från boken "Skönt stickat".  

Jag kan verkligen rekommendera boken. Det finns mycket klassiska och fina mönster i den, och de är ganska lätta att följa.

 

 

De är stickade i BC Garn Semilla, och är otroligt sköna. Däremot är de inte så slittåliga.

Jag gjorde väl två misstag när jag stickade de här. Det första var valet av garn, i alla fall om målet är att använda sockorna på fötterna när man går eller så. Typiskt det man brukar göra med fötterna.

Nu har de fått bli mina soffstrumpor för myskvällar, vilket de fungerar utmärkt för.

Det andra misstaget var att lägga upp för hårt på första sockan. Klassiskt nybörjarmisstag...

 

Men, framförallt blir jag hemskt glad när jag ser de här strumporna. Jag är hemskt nöjd med hur färgerna blev (och jag får ju ändå på sockan på foten, även om man kanske måste anstränga sig lite...)!

 

Åh nu hoppas jag bara att den här musarmen ger med sig snart så att jag kan återkomma med lite nya grejer snart!

Att börja blogga...

Jag vet, man ska inte blogga längre. Det är faktiskt helt passé. Men, nu har jag aldrig varit någon som varit särskilt bra på att följa trender. Och så tycker jag om att skriva. Det fick alltså bli en blogg.

Jag har hållit på med textilslöjd så länge jag kan minnas. Jag har broderat, stickat och sytt.
Jag broderade på sommaren nere hos mormor, eller stickade och sydde med mamma.
Så fastnade jag i musikens värld några år, och den tog all min tid. Men så hände det något,  och jag tog upp mina nålar, mina garner och mina tyger igen.

Nu har ju världen förrändrats lite sen min barndom och när jag tog upp stickningen igen så började långsamt upptäcka en helt ny värld av bloggar, Ravelry och poddar. Och så insåg jag att jag inte kunde nöja mig med stickningen. Det är alldeles för roligt att brodera och sy. Alltså behövde jag en lite bredare plattform än Ravelry. Så här är jag. Min egen slöjdblogg.