Provlappar

Nu när Haruni:n är klar så har jag kunnat börja ett nytt projekt, en Marius. Mönstret kommer från ett stort norskt spinneri som heter Sandnes Garn och är ett ganska klassiskt norskt stickmönster. Flerfärgsstickningen är ju helt underbar. 

Eftersom jag inte stickar i ett garn från Sandnes Garn (garnaffären hade helt enkelt inte deras garner, bara själva mönsterhäftet) så kändes det ganska självklart att börja med att sticka en provlapp.

Och voilà, här är den:

Jag skulle helt klart kunna tänka mig ett par handledsvärmare i det här mönstret!

Även om jag har stickat i ganska många år, särskilt om man räknar från när jag lärde mig sticka första gången som barn, så känner jag mig fortfarande ganska mycket som en avancerad nybörjare. Det här med att sticka provlappar är något som jag precis börjar få kläm på t.ex. och det känns fortfarande som om jag lär mig något varje gång jag ger mig på det.

Den här gången så stickade jag provlappen runt, eftersom tröjan stickas just runt på rundstickor. Jag valde också att sticka ganska många varv med både enfärgad slätstickning och en del av det flerfärgsstickade mönstret. Att jag inte bara stickade enfärgad slätstickning och nöjde mig med det berodde på ett antal saker. Dels ville jag vara säker på att färgerna inte skulle "blöda" och färga av sig, dels ville jag veta om min stickfasthet skilde sig markant mellan flerfärgsstickningen och den enfärgade och dels ville jag känna på mönsterstickningen lite. 

Det var väl värt besväret. Jag misstänkte att stickfastheten skulle skilja sig, och det gjorde den också. Ganska rejält dessutom, det kanske till och med går att se i bilden ovan. Det är lite roligt att se hur stor skillnaden blir mellan mosstickningen, som jag valt att göra för att provlappen inte skulle rulla upp i kanterna, och flerfärgsstickningen. Nu stickar jag därför det här projektet med tre olika storlekar på stickor; 3,0 till resårstickningen, 3,5 till enfärgad slätstickning och 4,0 till flerfärgsstickningen. Det ser ut som om det kommer bli ganska bra.

Jag både tvättade och blockade lappen innan jag mätte den. Jag tror att jag ska ge mig på att maskintvätta också för att se hur den klarar det innan jag utsätter det riktiga plagget för det, men det har jag inte kommit mig för än. Färgerna blödde inte det minsta, så därför har jag inte tvättat garnerna innan jag började sticka.

Några saker tycker jag att jag har lärt mig också. För det första så är mitt största hinder för att göra provlappar att jag är rädd för att jag ska ta slut på garn som jag kommer behöva till det färdiga plagget. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg det när jag köper garn så att jag kanske köper lite extra för att kunna göra fler provlappar. 

För det andra så kommer jag nog försöka använda provlappen för att testa ännu mer av stickningen nästa gång, till exempel olika uppläggningar och avmaskningar, hur det ser ut om man "binder upp" långa flotteringar och testa resårstickningen. Ångrar definitivt att jag inte kollade om jag kunde göra något åt flotteringarna utan att det såg konstigt ut. Det finns några flotteringar på fem maskor vilket jag tycker blir lite långt, men jag vågar inte riktigt försöka göra något åt det eftersom jag inte vet hur det kommer bli. Så det får nog helt enkelt vara.

Nu har jag stickat klart upp till armarna och än så länge ser det ut att bli bra. Kan ju nämna att stickfastheten är aningen lösare än vad som anges i mönstret, så jag räknade lite på det och kom fram till att det borde stämma ganska väl om jag stickar en storlek mindre. Det är en väldigt rolig stickning och jag tror att den kommer bli klar snabbt om jag bara får tid att sticka.

Ha det gött!

Haruni

Min Haruni är klar!

Det här har varit ett så roligt projekt. Jag har ju så fruktansvärt mycket andra saker som behöver göras hela tiden (typ jobba och passa barn och sådana saker...), men det har varit mycket svårt att hålla mig ifrån att sticka precis hela dagarna.

Jag har aldrig tidigare stickat spets, och för att vara helt ärlig har jag inte varit sådär jättesugen.
Jag är i väldigt stor utsträckning en produktstickare, det vill säga, jag stickar för att få den färdiga produkten. Inte så att jag inte gillar processen, men jag har svårt att sticka något som jag inte kan se någon nytta med.

Jag har inte riktigt sett nyttan med spetssjalar. Jag har tänkt att de varken är varma eller praktiska, och jag har också trott att man bara kunde bära dem över ryggen, vilket jag personligen inte tycker är särskilt snyggt om man inte bär det över en klänning i sommartid.

Antalet tillfällen som jag skulle kunna bära en sådan sjal är minst sagt begränsade.

Men, så gick jag på Syfestivalen med en väninna och där hittade jag två garnnystan som jag bara blev alldeles kär i. Det var två nystan Malabrigo yarn Lace i den mest perfekta nyansen av rött.

Min väninna, som har stickat en hel del spets, lyckades övertyga mig om att jag absolut var tvungen att testa, och eftersom jag redan var helt förälskad så var jag inte särskilt svårövertygad.

Till en början avskydde jag verkligen den här stickningen! Man lägger upp med en metod som är ganska vanlig för den här typen av trekantssjalar. Det är tre maskor som läggs upp med en provisorisk uppläggning, sedan stickar man 6 varv för att till sist plocka upp maskor för varje varv plus de 3 maskorna som lades upp provisoriskt. Jag tycker överlag att uppläggningen är rätt pillig, och den här varianten av uppläggning blir ju ännu pilligare eftersom det är så få maskor. Ett tips är att det går att hitta videor på youtube som visar den här typen av uppläggning om man söker på "Haruni".

Därefter skulle man börja sticka själva spetsen, och det var det svåraste jag gjort inom stickning på evigheter. Jag var tvungen att titta på mönstret efter varje maska och tappade hela tiden bort mig. Jag fick absolut inget flyt och visste knappt om jag gjorde rätt eller fel.

Men så plötsligt släppte det och jag började kunna läsa stickningen och förstå vad som skulle komma härnäst. Jag behövde knappt ha mönstret utan behövde bara kasta en blick på det med jämna mellanrum. Till slut lyckades jag till och med förstå diagrammet (som hade varit helt obegripligt för mig till en början) och stickning blev istället beroendeframkallande.

Avmaskningen görs återigen med en teknik som jag aldrig har testat förut. Man stickar i stort sett luftmaskor mellan spetsarna i mönstret. Det blev ganska bra när det hade blockats, men jag tyckte det var svårt att få det jämnt och att veta hur hårt jag skulle avmaska.

Mönstret är ett gratismönster av Emily Ross, och finns att ladda ner på Ravelry. Det är ett sådant där mönster som stickats av över 10 000 personer, så det kändes som att det borde vara ganska överkomligt, dessutom läste jag flera kommentarer om att det var ett bra mönster för nybörjare.

Jag tycker att det var ett bra mönster, särskilt med tanke på att det är gratis. Diagrammet saknar mittenpanelen och vänsterkanten vilket innebär att man hela tiden måste hålla koll på det skrivna mönstret, vilket är lite frustrerande, men helt klart överkomligt. Annars är beskrivningarna utförliga och lätta att förstå.

Jag är nöjd med sjalen, och jag tror att jag kommer att få användning för den. Den är varm och god och kommer bli perfekt att ha som sjal på jobbet. Och man behöver inte ha spetssjalar över axlarna, de går att använda precis som alla andra trekantssjalar med spetsen fram.

Och det bästa av allt - jag har en hel härva kvar, så nu återstår bara att komma på vad jag ska göra med den.

Sticka lugnt!

Jordgubbsmössa

Tänkte skjuta in med ett tidigare projekt, i väntan på att jag lyckas avmaska de sista maskorna i min Haruni (snart, snart är den klar... måste bara få tid att sticka på den).

Jag tänkte alltid att jag skulle skapa SÅ mycket saker själv till mitt barn. Jag hade en föreställning av hur jag skulle sy kläder, sticka filtar och virka leksaker på löpande band. Så blev det ju inte riktigt. Första halvan av graviditeten var jag så nervös för att något skulle gå snett att jag inte vågade göra ett enda babyplagg. När andra halvan väl kom och jag äntligen började slappna av, ja då var det ju inte så lång tid kvar. Och så mycket annat som skulle fixas.

Men en av de saker jag lyckades sticka till min dotter var den här lilla mössan.

Jag har alltid älskat den här modellen på mössa, och det var inte så svårt att komma på att jag skulle sticka en sådan till min lilla dotter. Mönstret är ett gratis Drops-mönster, som är helt ok, men precis som alla Drops-mönster så får man tänka rätt mycket själv. Det är alltid ett bra tips att läsa igenom ett Drops-mönster i sin helhet, försöka tänka igenom vad stegen innebär och försöka skriva om det så att man själv förstår. Jag kan tycka att det är lite tråkigt att man inte får tips om vilken sorts minskning man ska göra för bästa resultat och liknande, men det är väl helt ok med den här typen av mönster när man får dem helt gratis.

Storleken jag stickade var menad att vara för 6-9 månader. Tanken var att det alltid är bättre att sticka en för stor storlek än en för liten. Tanken var god och, jag kan ju konstatera att det inte var ett helt bortkastad, eftersom mössan var urvuxen strax efter att dottern fyllde 1 månad. Det slog mig nog aldrig att kolla om jag hade rätt stickfasthet när jag stickade, så jag vet faktiskt inte om det är mönstret eller stickfastheten det är fel på. Jag skulle gissa att det nog är rätt i mönstret och fel på min stickfasthet. Jag stickade med Marks & Kattens Baby Ull Color på rundstickor 2,5 mm.

Jag tror inte jag skulle göra om samma projekt idag till en liten bebis. Det blev en hemskt söt mössa, men trots att det är baby ull kändes den lite stickig att sätta på en nyfödings huvud. Man är så hemskt känslig som förälder den där första tiden och för mig var det nästan otänkbart att sätta på något som var det minsta strävt på dottern. Dessutom var den nog lite väl varm. Och så kunde den nog ha varit lite större.

Men söt är den, väldigt söt. Det kan hända att det blir en till i en större variant i framtiden. Man vet aldrig.

2016

Ett nytt år! 2015 var ett bra år, även om det bitvis var rätt omvälvande. Förhoppningsvis blir 2016 ett år när allt kan stabiliseras och lugna ner sig, lite lagom i alla fall.

Året har i alla fall börjat bra. Det här vädret, kallt och soligt, det gör mig fantastiskt glad. Jag kan verkligen förstå att människor kan ha olika uppfattningar om det, men jag som är mer känslig för mörker än för kyla, jag älskar att det blir lite ljusare med allt det vita. Och så är det ju så vackert förstås. Och domherrarna lyser förstås extra mycket mot snön.

Dessutom får man ju anledning att ta fram alla hemstickade ullkläder. Nystickade Heartwarmer har till exempel kommit till användning ordentligt nu.

Till nästa vinter hoppas jag verkligen att jag ska ha fler plagg i min och min familjs garderob som är handstickade i riktig ull. Tyvärr så är fortfarande majoriteten av tröjorna i min garderob av någon sorts akryl eller syntet-fleece. Det ser väl ut så för de flesta, och de flesta tröjor jag har i syntet eller syntetblandningar är saker jag antingen ägt länge eller som jag fått i gåva av olika nära och kära. Akrylen är ofta mjuk och behaglig men har det stora problemet att det börjar stinka så fort en börjat svettas det minsta i plagget. Det måste alltså nästan undantagslöst tvättas direkt efter första användningen. Allt som ökar tvättberget = mer jobb = mycket dåligt för min fritid.

Nästa problem med alla typer av plastkläder är att de släpper ifrån sig mängder av små plastpartiklar vid varje tvätt. Eftersom jag är djupt oroad över utvecklingen i våra hav och andra miljöfrågor så är det förstås något som jag inte gärna vill bidra till. Det här med fleece och andra plastmaterial i kläder kan man läsa mer om i inlägget "Fleecesäsongen är här", i bloggen Gröna Trådar. Jag vill verkligen rekommendera att följa bloggen Gröna Trådar som drivs av Anna-Lisa och Sveriges konsumenter och innehåller en massa matnyttig information om allt ifrån biocider till hur man får linneduken slät.

Så mitt främsta mål för 2016 är att sticka fler kläder till familjen för att kunna byta ut de fleece- och syntetplagg som finns i garderoben idag.
Högst på listan står:

1. En varm tröja till lilla M.
2. Ett par varma byxor till lilla M.
3. En kofta till mig.
4. Ett par fingervantar till mig (speciellt eftersom jag har världens minsta händer som drunknar i alla fingervantar som jag har).

Jag har redan bestämt att jag ska sticka en Marius till lilla M och en Chickadee till mig. Båda är projekt jag verkligen ser fram emot.

Dessutom vill jag sticka klart Haruni:n som just nu sitter på min stickor och färdigställa ett ufo som ligger och skäms i en tygkasse på mitt skrivbord. Mycket osäkert om ufo:t någonsin kommer bli förevigat i denna blogg, men förhoppningsvis ska jag kunna använda den som skräptröja på landet. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv...

Sömnadsmässigt är mitt främsta mål att försöka överbrygga det motstånd jag känner inför att sätta mig framför symaskinen. Jag vill verkligen att det ska bli lika lätt och roligt att sätta mig framför symaskinen som att sätta mig med en stickning. Det är det inte idag. Idag har jag ungefär samma inställning till sömnaden som till träningen. Det är oftast ganska trevligt under tiden och efter, men innan känns det förfärligt jobbigt och tråkigt. Kanske borde göra något för att få bort den känslan kring träningen också när jag nu tänker på saken.

Projektmässigt så hoppas jag kunna:

1. Laga de jeans som ligger och väntar med varierande grad av reparationsbehov.
2. Sy in de där byxorna som lilla M drunknar i.
3. Sy den där tröjan jag planerat att sy till lilla M sen hon föddes...

Det skulle kunna bli en mycket längre lista, men jag ska försöka vara realistisk för en gångs skull.

Sist men inte minst så råkade jag nämna för en kär vän att jag var intresserad av att lära mig tälja. Vips så hade jag fått (eller köpt, för det är visst otur att få vassa saker i present, så jag fick vackert betala en tjuga för dem) två täljknivar eller i alla fall en täljkniv och en täljkrok? Hm, måste nog läsa på en del om det här...

Det är i alla fall mitt sista hantverksmål för 2016. Att testa mina fina täljknivar!

Heartwarmer

Heartwarmer är ett gratismönster som går att hitta på Ravelry. En fuskolle som man sa hemma hos mig när jag var liten. Ett bra grundmönster, men jag ändrade så att de 6 första och de 6 sista varven stickades i ribbstickning istället för att göra en rullkant.

Garnet är samma som jag använde till lilla Ms strumpor, ett ofärgat alpacka garn som är köpt i en gårdsbutik på gården där alpackan bodde. Det är ett trevligt och mjukt garn som liksom ger en liten gloria runt sig. Tyvärr framgår inte riktigt lystern i garnet på bilderna. Det är verkligen svårt att fota projekt så här års!

Det var mitt första projekt där man använder förkortade varv till något annat än att forma en häl. När jag har stickat hälar tidigare har jag dragit åt den wrappade maskan ganska rejält, och tyckt att det blivit ganska bra. Det var ingen bra idé att göra det för den här typen av stickning, de förkortade varven i nacken blev ganska bubbliga (lite som en häl...). Istället ska man låta själva wrappen vara väldigt lös. De förkortade varven som är längre ner på buffen blev mycket bättre.

Nacken rättade faktiskt också ut sig när man hade blockat den, så jag är ändå rätt nöjd med resultatet.

Jag avslutade med att brodera lilla Ms namn med maskstygn, namnad för dagis så att säga.
Det är annars lite klurigt. Hur namnar man hemstickade plagg? Sockorna jag stickade åt henne var lite väl små för att broderas på utan att namnet skulle ta upp typ halva plagget. Kanske ska jag beställa hem namnlappar av något slag som man får sy in.

Den som vill veta mer om förkortade varv (och höra Kelley Petkun upprepa hemligheten bakom förkortade varv - wrappa maskan löst... önskar att jag förstått det innan jag börjat sticka det här projektet...) kan jag tipsa om avsnitt 134 av Knit Picks Podcast. Knit Picks är ett amerikanskt garnföretag på webben som har haft en stadigt uppdaterad podcast 2007. Man får stå ut med lite reklam för det egna märket (konstigt vore det väl annars), men förutom det tycker jag att det är en mycket trevlig och matnyttig podcast. En av de få utrikiska stickpoddar som jag står ut med faktiskt. Så om man inte orkar vänta på de svenska (många av dem fantastiska) stickpoddarna så har man ett gediget arkiv att lyssna igenom i form av Knit Picks Podcast.

Så allt som allt. Heartwarmer, nöjd med mönstret och resultatet. Också helnöjd med att jag faktiskt lyckades byta ut stickfastheten utan att orsaka tusen omstickningar (även om nu en buff kanske inte är det mest storleks-känsliga plagget...).

Kort och gott, ett projekt jag kan tänka mig att göra igen!

Just nu

Just nu är det mycket behovsslöjdande här hemma. Eller, framförallt blir kön av saker som hushållet på ett eller annat sätt skulle behöva allt längre, samtidigt som orken och tiden att ta tag i den inte riktigt finns. Kuddar behöver sys, kläder behöver lagas och justeras och familjen behöver varma, stickade plagg för att hålla sig varma över vintern.

För tillfället försöker jag i alla fall åtgärda lilla M:s behov av varma sockor.

Mönstret är återigen David's Toe-Up Sock Cookbook, men omräknat för att passa en 1 1/2-åring istället för en 20-nånting-åring.

Jag är rätt nöjd med hur de blev och de sitter perfekt.

Fast jag behöver visst mer övning på att ta bilder på barn...

Det finns något som känns väldigt fint med att kunna värma och klä sin familj, men samtidigt saknar jag den själviska stickningen. Tröjor och koftor som jag vill sticka för min skull för att det skulle vara roligt eller för att jag tycker att de är snygga. I min Ravelry-kö ligger inte mindre än tre själviska stickningar.

1. Chickadee av Ysolda Teague i Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri (inspirationen kommer från den här fantastiskt fina versionen).
2. Haruni av Emily Ross i Malabrigo Lace, ett garn jag inte kunde lägga ner efter att jag plockade upp den på förra årets syfestival.
3.  Twist med mönsterbårder av Sanne Fjalland. Det är ett mönster från förra numret av Kreativ Stickning och jag blev bara helt kär i det. 

Så. Barntröja eller vuxentröja? Det är frågan.

Slow fashion october

Just nu följer jag intresserat initiativet Slow fashion october som är startat av Karen Templer alias Fringe Association. Nu är oktober snart slut, och jag har knappt hunnit läsa en bråkdel av alla inlägg, men många har ändå väckt otroligt mycket tankar och känslor.

Jag har vuxit upp i en familj som alltid sett värdet i både föremål och kunskaper från de som levt innan oss. I vuxen ålder har dessa värderingar vuxit och förändrats. Även om det alltid har funnits ett stråk av respekt och förundran för det som mina förfäder skapat och tagit hand om, så handlade det när jag var en fattig (och oerhört snål) student mycket om att spara pengar.
Jag köpte inte nya kläder utan letade igenom mammas, syrrans och farmors garderober, plus att jag köpte begagnat och bytte kläder med vänner. Jag köpte inte nya möbler utan fick begagnade möbler som ändå inte fick plats någonstans.

Idag har jag råd att köpa nya kläder och nya  möbler, men jag försöker att inte göra det. Och idag handlar det inte bara om att spara pengar, utan mer ett ställningstagande, om att vi inte kan fortsätta som vi gjort sedan 50-talet. Vi lever på lånade resurser. Vi lånar från kommande generationer och människor som lever nu, fast i andra länder utanför Sverige.

Att t.ex. följa Sveriges Konsumenters initiativ att undersöka hur våra kläder, skor och andra bruksföremål tillverkas i tredjevärlden gör en mörkrädd. Att det är ett faktum att folk jobbar tills de svimmar, blir sjuka och till och med dör för att vi ska få billiga kläder. Att lönerna är så låga att mödrar inte har råd med barnpassning åt sina barn, utan äldre barn får sluta skolan för att passa sina småsyskon. Samtidigt som de lever i små skjul med hyror som höjs i samma takt som lönerna.

Sedan har vi förstås hela frågan om vår miljö och det faktum att vi blir allt fler som vill och kan ha ett bra liv. Jag vill försöka ta mitt ansvar att minimera min påverkan.

Det är svårt. Hela samhället snurrar runt konsumtion, och att vara en medveten konsument tar tid och kräver en del kunskap.

Det är en balansgång mellan tid och pengar, köpt och handgjort, ork och övertygelse.

Min strategi är att göra förändringar ett steg i taget, och försöka att inte ha dåligt samvete för allt det där jag inte gör. Då kommer man i alla fall någonstans istället för att bara tänka att allt är kasst och samhället borde se annorlunda ut.

Ska bli intressant att se om Slow Fashion October kommer att bli som Me Made May och komma igen år efter år. Jag hoppas det.